jag borde lämnat en lapp till dig med mitt nummer på.
du hade en mun som såg ut som om den smakat något surt. ansiktet var brunbränt och fullt med fräknar.
men du fick aldrig någon lapp.

du är söt. smsa mig /johanna

hur kan någonting uppta ens tankar hela tiden från att veckan innan inte en ha funnits där alls. en kille man då inte visste fanns, som man nu endast träffat en gång. så fort han finns med i bilden känner man sig genast som ett offer. ett offer för hans bekräftelse. trots att man absolut inte vill ändra på sig undrar man ändå vad man ska göra för att han ska gilla en lite mer. gillar han mig över huvud taget alls?

- bara du inte faller för mig, din buse! smsade han.
- såklart inte! svarade jag självsäkert.
jag trodde att jag visste. det finns så himla mycket man säger, men som inte stämmer. jag föll för honom. fruktansvärt hårt föll jag. inte anade jag det då, inte ens när jag föll. sånt inser man sen när det är över, när allt är slut. men när cirka tre månader gått och man så sakta börjar glömma, förstår man. det man så säkert trodde att man visste, var inte det minsta sant. men när alla andra tror på det man säger kan man ju inte annat än att tro på det själv.