så har man en bästa vän, en person som betyder mer än de allra flesta. men så har man inte bott i samma land på 9 månader men ändå skrivit brev och skypat nästan jämt. hon är den sötaste som finns. både på in- och utsidan. så önskar man bara att hon ville inse det. jag önskar det så jävla mycket bara!

imorgon ska jag gråta, skratta, vinka, kramas, pussas, sörja och glädjas. jag kommer ha en känslostorm utan dess like. alla känslor man kan ha kommer bombardera min kropp och kommer med all sannolikhet inte försvinna förrän om många många dagar. jag ska lämna en familj jag älskar och träffa en familj jag älskar. det är svårt men det är många mil emellan oss och man måste helt enkelt välja. även om jag inte väljer bort.
1 dag kvar.

det liv jag levt i nästan nio månader får inte väga mer än 40 kilo. råkar det väga mer så får jag skicka saker i efterhand. märkligt ändå att jag kan sätta en vikt på mitt tysklandsliv. 260 dagar som varit så omtumlande, jobbiga, underbara och spännande. alla materiella ting jag samlat på mig under tiden måste få plats i två resväskor. max 40 kilo.

2 dagar kvar.

till en två-åring 

grät idag när jag nattade dig när du skulle sova middag. du är så liten. men jag hoppas ändå att du förstår att jag älskar dig. du är inte ens mitt barn, men ändå känns du så nära mig. vi har våra egna saker, till och med en nitton-åring och en två-åring kan ha sina interna skämt, är inte det fantastiskt? ibland är du helt otroligt jobbig. som idag när du fick ett utbrott för att jag tyckte du skulle ha på dig regnbyxor när vi gick ut. sen tittade du på mig med dina valpögon och frågade om du fick ha dom fina röda skorna istället för gummistövlar. till slut enades vi om dina slitna snörskor. man kan inte leka i sandlådan med fina röda secondhand-skor, förstår du det? du gick med mig snällt till lekplatsen där du höll mig i handen hela vägen och nästan hela tiden gjorde du vad jag sa åt dig. men idag när jag satt bredvid dig och du skulle somna så grät jag. precis just för att du är så speciell och envis. du är så liten men ändå en helt egen person. vi sjöng heidi tillsammans, den tyska barnsången som du älskar. du kämpade för att inte somna, bytte mellan dom två napparna som du hade i handen och klättrade med fötterna på spjälorna i spjälsängen. jag grät för att du var så fin när du låg där. strök dig över ryggen men tydligen så kittlades det och du skrattade till samtidigt som du sa "nee, johanna". då grät jag ännu mer och sen somnade du. nästan hela tiden kramar du mig och suckar nöjt johanna. jag tror att det är ditt sätt att säga att du tycker om mig, har jag rätt? för jag tycker så hemskt mycket om dig också. jag vet att du bara är två år och du snart får en ny au pair. men glöm mig aldrig, lillen.

och nu hör jag att du vaknat för du ropar på mig.

- någonting du vill äta en sista gång innan du åker?

- vill du göra någonting speciellt innan du åker?

- vad kommer du sakna som mest?

jag vet inte. inte en jävla aning. kan inte förstå att detta är min absolut sista måndag i tyskland. dör av tanken. men jag kommer komma tillbaka. kommer tillbaka till öl, bretzel och tyska cigaretter.

6 dagar kvar.

det drar och sliter i magen och när tanken slår mig extra hårt så får jag under några sekunder svårt att andas. får inte tänka på det för då tränger tårarna på och vågen av tårar stiger i ögonen. men är man riktigt duktig och varit med om det innan och därmed lärt sig hur man ska göra så kan man få vågen att sjunka igen innan den rinner över och visar sig för andra än bara för dina egna känslor. det är känslan av saknad. fast denna saknaden är ändå bra för jag vet att de jag saknar saknar mig tillbaka. på något sätt blir det ändå lite värre då, ännu mera saknad. pressar undan det lite mer ändå. nu är det faktiskt bara nio dagar kvar.

ibland hör man klyschiga saker som att "man avslutar ett kapitel i livet", och ja, just nu känns det faktiskt så. jag kommer om två veckor befinna mig i sverige igen och kommer aldrig mer återvända till det livet jag lever nu. ingen möjlighet till det. det går inte. så ja, nu är det klyschigt. jag avslutar ett 9 månaders långt aupair-kapitel och kommer aldrig mer uppleva något liknande igen.