sitter i en liten tunnel. en sån där tunnel som går under lägenheterna och som alla går igenom för att komma in på gården. där sitter jag. utanför tunneln regnar det. lite så känns det i mig nu också. det regnar i mig, men jag gråter inte. bara innuti. min pappas bästa vän ligger nedsövd. läget är kritiskt. ett litet misstag av en läkare är något gigantiskt för min pappas vän. han kanske inte överlever. pappas allra bästa vän. han som alltid funnits som en stor del av vår familj. nu kanske han aldrig blir sig lik igen om han ens vaknar. 

sommaren kommer snart. min lillebror tar studenten om en vecka. sedan är min sista tenta för detta första år på högskolan gjort. om en månad kommer min aupairfamilj på besök. allt skulle bli så underbart och roligt. detta med min pappas vän får inte hända. inte pappas allra bästa vän. pappa får nog reda på det just i denna stund. först fick han inget veta för att han skulle köra bil från danmark. det kan ju vara så enskt farligt att få veta något när man kör. nu anlände han hem och jag sitter i en tunnel i ett lägenhetsområde långt bort. jag borde vara hemma och krama pappa, jag vet. men jag kan inte. jag måste få gråta först. men inte ens en enda tår kommer. det bara regnar. 

det finaste idag

han är 57 år, lång och väldigt skämtsam. jag är 20 år, sjuksköterskepraktikant och har följt med den ordinarie sjuksköterskan när hon nu ska dra katetern på denna man.

han drar ner byxorna och lägger sig på britsen. sjuksköterskan säger åt honom att slappna av och andas långa, djupa andetag. 

plötsligt ser han så ängslig ut och tittar på mig. "håll mig i handen" säger han. och det gör jag. hårt håller jag hans hand, och tillsammans klarar vi det.