han är så bra. så otroligt bra bara. det är så att jag inte vet hur han någonsin ska kunna få veta det. jag säger det så mycket jag kan och ibland nästan så mycket att det inte låter äkta. fast jag menar det lika mycket varenda gång! jag vill ge honom allt. frustrationen bubblar inom mig för att jag inte vet hur jag ska kunna göra honom lyckligast i världen. han säger att jag är det finaste han vet, men jag tror honom inte. så många gånger jag gråtit framför honom och klagat över mitt misslyckade sinne, alla mina överväldigande känslor. på ett sätt känner jag att jag inte är värd honom. fast jag vet ju att jag haft ett kasst kärleksliv innan han blev min. därför är jag faktiskt värd honom mest av alla. den förnuftiga sidan av mig vet ju det. men den osäkra och tonårsaktiga Johanna funderar forfarande på hur det kommer kännas den dagen då han berättar att han inte orkar mer.

men så tittar han mig i ögonen och säger att han älskar mig och just i det ögonblicket flyger jag. han placerar mig på rosa moln och jag hoppas att han aldrig plockar ner mig därifrån. för det finns ingen som betyder så för mig som han gör och jag älskar honom miljoner gånger upp till de rosa molnen och tillbaka. 

- "jag längtar tills imorgon," sa han när vi ligger bredvid varandra och ska sova. 

- "jasså, vad händer då?" svarade jag. 

- "då ska jag få kyssa dig igen!"

jag har ingenting. eller jo. egentligen massor, men det jag inte har är det jag vet att jag skulle kunna värdesätta så högt. vad ska jag nu göra när min bästa vän och rumskompis har fått det som jag så gärna önskar mig.

jag vill ha någon att vara kär i.

alltid önskat mig det. det har inte hon. hon har trivts som singel. det har inte jag. nu överöser hon mig med samtal om detta och jag brister snart. jag orkar inte höra mer. men jag kan inte säga det, vill egentligen inte att hon ska behöva ta det det minsta hänsyn till mig nu när hon är mitt uppe i förälskelsen. det ska man inte behöva! allt jag vill är att ha någon egen att pussa på, att smsa med, någon som klappar på mig jämt. men det finns ingen. det finns fan INGEN! och inte någon kan lyssna på mig. 

jag tror jag skrattar på riktigt. fast säker är jag inte. det är så konstigt för du känns så liten. vi är jämnåriga, men du har två års mindre erfarenhet än mig. du säger ibland skämt man inte ens vill dra på munnen åt. men så chockar du och jag tänker att jag nog visst gillar dig. men så blir du mindre igen. du vet liksom inte hur du ska röra vid mig, hur du ska prata med mig, eller vad du helst inte ska säga till mig.

jag lovar att jag ska fundera på oss, men jag lovar inte att jag kommer fram till något bra. 

jag har dåligt samvete över att du är ledsen för att du har sårat mig. 

tydligen gick han där utanför klubben klockan 04:15 lördagen den första juni. alltså precis innan sommaren hade börjat på riktigt. och tydligen så såg han en tjej som stod där med mobilen i ena handen och ett paket tuggummi i andra. tydligen tänkte han fånga dagen och ögonblicket när han gick fram till henne, frågade om han fick ett tuggummi och sa att det nog var nödvändigt att vara lite fräsch när man skulle prata med en sådär snygg tjej. den där tjejen var jag. en svenskfödd tjej, med endast lite finskt blod i ådrorna, annars ursvensk. han, en svart kille från afrika, med kortklippt hår och ett fint leende. vi satte oss ner på en betongklump och han frågade om mitt nummer. vad skulle pappa säga om detta, tänkte jag, och hann tänka så länge att han frågade om jag tvekade. nej, sa jag och gav honom mitt nummer.nu har jag blivit kär i den här killen. han är gyllenbrun och så otroligt vacker. vi har mycket att prata om och så himla mycket stämmer. ska jag räkna upp det dåliga blir småsakerna så dumma att de blir obefintlig. han är så fin och så varsam i allt och jag tycker så mycket om honom. jag fick smaka på hans läppar häromdagen. efter det så kändes allt så verkligt och underbart. den vackra muslimska kvinnan på jobbet frågade om jag träffat en kille eftersom jag lyste så. det syns på mig, tänkte jag.
just för att allt kändes så verkligt så berättade jag för mamma. vi åt sushi och hade det otroligt mysigt. så jag berättade att det började bli känslor mellan mig och denna kille. mamma svarade bara: jag har befarat detta. hon har vetat att vi träffats, men inte exakt hur mycket.
igår berättade hon för pappa. han är vansinnig. hon skickade ett sms mitt i natten igår och sa att de kommer hem idag kl 17 och ska prata med mig. jag ringde upp och grät. jag kunde inte förstå, och kan fortfarande inte förstå, hur de kan göra såhär mot mig. nu är klockan halv tolv och de kommer om 5,5 timmar. jag har drömt om det här mötet hela natten. detta kan nog vara den värsta dagen i mitt liv. jag känner mig hjälplös, stark, bortglömd, villrådig, självsäker och felplacerad. allt detta på samma gång. mamma frågade mig igår: "hur allvarligt är det mellan er? det lät som att hon menade: hur lätt blir det för mig och pappa att kunna prata dig ur detta elände?

kärlek är ett brev skickat tusen gånger. kanske den finaste text som någonsin skrivits. när man i sitt kärleksliv aldrig upplevt lyckan, utan bara sorgen, ja då berör texten riktigt djupt.

vågar inte riktigt tro att lägenhetsletandet kanske har gett resultat...

sitter i en liten tunnel. en sån där tunnel som går under lägenheterna och som alla går igenom för att komma in på gården. där sitter jag. utanför tunneln regnar det. lite så känns det i mig nu också. det regnar i mig, men jag gråter inte. bara innuti. min pappas bästa vän ligger nedsövd. läget är kritiskt. ett litet misstag av en läkare är något gigantiskt för min pappas vän. han kanske inte överlever. pappas allra bästa vän. han som alltid funnits som en stor del av vår familj. nu kanske han aldrig blir sig lik igen om han ens vaknar. 

sommaren kommer snart. min lillebror tar studenten om en vecka. sedan är min sista tenta för detta första år på högskolan gjort. om en månad kommer min aupairfamilj på besök. allt skulle bli så underbart och roligt. detta med min pappas vän får inte hända. inte pappas allra bästa vän. pappa får nog reda på det just i denna stund. först fick han inget veta för att han skulle köra bil från danmark. det kan ju vara så enskt farligt att få veta något när man kör. nu anlände han hem och jag sitter i en tunnel i ett lägenhetsområde långt bort. jag borde vara hemma och krama pappa, jag vet. men jag kan inte. jag måste få gråta först. men inte ens en enda tår kommer. det bara regnar. 

det finaste idag

han är 57 år, lång och väldigt skämtsam. jag är 20 år, sjuksköterskepraktikant och har följt med den ordinarie sjuksköterskan när hon nu ska dra katetern på denna man.

han drar ner byxorna och lägger sig på britsen. sjuksköterskan säger åt honom att slappna av och andas långa, djupa andetag. 

plötsligt ser han så ängslig ut och tittar på mig. "håll mig i handen" säger han. och det gör jag. hårt håller jag hans hand, och tillsammans klarar vi det.

“when you’re happy you enjoy the music, but when you’re sad, you understand the lyrics.”
Frank Ocean

att jag faktiskt såg honom i ögonen, kände hans doft och rycktes tillbaka i tiden.
att jag hörde hans röst och att han kramade mig.
att det blev slutet på min lördagskväll för några veckor sedan.
att jag blir så stolt varje gång jag tänker på det.
att jag där och då, natten till den 24 mars, inte kunde sluta le.
att jag hade kommit över honom.

liebe deutschland,
wenn ich dann später eine krankenpflegerin bin, werde ich wieder in münchen wohnen. ich habe so viele pläne für mich und dich. wir sind so ein schönes paar. bald sind wir fast ein jahr von einander getrennt gewesen. es kann überhaupt nicht gesund sein, so in 2,5 jahre muss ich das ändern. deutschland, bald musst du nicht mehr warten, bald sind wir wieder zusammen!
bussi, deine johanna.

på bussen en fredag kl 00:36
han såg mig, jag såg honom
han stelnade till, jag stelnade till
vi låtsades inte om varandra.
jag dog inombords när jag hörde hans röst
hoppas han kände något han också.
jag gick av bussen före honom och vände mig inte om en enda gång

"jeder tag
könnte dein letzter sein
und wenn du irgendjemand' magst
sag es am besten gleich"
cro

det som håller mig glad nu för tiden är mina tumvantar.

"du får vara hur du vill, jag kommer vara mig själv
har redan glömt dig om du säger nej.
finns igen anledning att ändra mig för dig,
du borde sett att jag var full av liv."
thomas stenström

jag grät sådär ljudligt förut, så som man bara gråter när man är barn. veckor av ångest bara kastade sig ur mig på ett omtumlande sätt. jag gjorde en lista i huvudet på alla saker som är fel med mig, på alla saker jag hatar med mig själv. en ångestfylld lista som kanske bara gjorde allt värre. den handlade om alla kilon jag gått upp de senaste månaderna och att inga kläder klär mig längre. hur jag trots denna insikt inte kan sluta äta godis varje dag. (kan alla bara sluta erbjuda mig en bulle till kaffet???) på listan stod det också att jag absolut inte kommer klara av anatomi- och fysiologitentan på onsdag. (trodde det var på torsdag innan jag dubbelkollade min kalender. katastrof att jag nu har en dag mindre att plugga på.) till historien hör också att jag precis innan jag började gråta hade gjort någon jag tycker om ledsen. jag lyssnade på arg musik på vägen hem och hulkade högt i min ensamhet. mötte människor som jag förmodligen kände. men jag brydde mig inte.

men mitt största problem är att jag aldrig får någonting gjort när jag bestämt mig för det. jag gör allt lite halvt och sedan får det vara så. mitt rum ser ut som en katastrof eftersom jag bara städar halva rummet, uppgifter till skolan får jag stressa med i slutet även om jag böjar i god tid, men bara gör det lite halvt då. det är så jag är. jag kanske är lite halv, bara till hälften liksom? kan man göra något åt det? kan man bota detta otroliga handikapp?

till 2013 önskar jag mig en vältränad kropp med snygga tillbehör (bröst, ansikte, hår och naglar) och självdisciplin till att göra klart allt jag påbörjat. inget projekt får ligga mer än en viss bestämd tid innan det måste slutföras. på något sätt tror jag att detta kommer vara nyckeln till ett enklare liv. i alla fall för just mig.

jag fick reda på något igår. något som slet en liten del av mitt hjärta i tu. men jag är inte ledsen för hennes skull. det är det värsta och mest felmenande uttryck jag vet. jag är ledsen med henne. jag kan känna hennes sorg i mig. på riktigt.

"Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen."

Eeva Kilpi