finns hela tiden

till en två-åring 

grät idag när jag nattade dig när du skulle sova middag. du är så liten. men jag hoppas ändå att du förstår att jag älskar dig. du är inte ens mitt barn, men ändå känns du så nära mig. vi har våra egna saker, till och med en nitton-åring och en två-åring kan ha sina interna skämt, är inte det fantastiskt? ibland är du helt otroligt jobbig. som idag när du fick ett utbrott för att jag tyckte du skulle ha på dig regnbyxor när vi gick ut. sen tittade du på mig med dina valpögon och frågade om du fick ha dom fina röda skorna istället för gummistövlar. till slut enades vi om dina slitna snörskor. man kan inte leka i sandlådan med fina röda secondhand-skor, förstår du det? du gick med mig snällt till lekplatsen där du höll mig i handen hela vägen och nästan hela tiden gjorde du vad jag sa åt dig. men idag när jag satt bredvid dig och du skulle somna så grät jag. precis just för att du är så speciell och envis. du är så liten men ändå en helt egen person. vi sjöng heidi tillsammans, den tyska barnsången som du älskar. du kämpade för att inte somna, bytte mellan dom två napparna som du hade i handen och klättrade med fötterna på spjälorna i spjälsängen. jag grät för att du var så fin när du låg där. strök dig över ryggen men tydligen så kittlades det och du skrattade till samtidigt som du sa "nee, johanna". då grät jag ännu mer och sen somnade du. nästan hela tiden kramar du mig och suckar nöjt johanna. jag tror att det är ditt sätt att säga att du tycker om mig, har jag rätt? för jag tycker så hemskt mycket om dig också. jag vet att du bara är två år och du snart får en ny au pair. men glöm mig aldrig, lillen.

och nu hör jag att du vaknat för du ropar på mig.