jag grät sådär ljudligt förut, så som man bara gråter när man är barn. veckor av ångest bara kastade sig ur mig på ett omtumlande sätt. jag gjorde en lista i huvudet på alla saker som är fel med mig, på alla saker jag hatar med mig själv. en ångestfylld lista som kanske bara gjorde allt värre. den handlade om alla kilon jag gått upp de senaste månaderna och att inga kläder klär mig längre. hur jag trots denna insikt inte kan sluta äta godis varje dag.
(kan alla bara sluta erbjuda mig en bulle till kaffet???) på listan stod det också att jag absolut inte kommer klara av anatomi- och fysiologitentan på onsdag.
(trodde det var på torsdag innan jag dubbelkollade min kalender. katastrof att jag nu har en dag mindre att plugga på.) till historien hör också att jag precis innan jag började gråta hade gjort
någon jag tycker om ledsen. jag lyssnade på arg musik på vägen hem och
hulkade högt i min ensamhet. mötte människor som jag förmodligen kände.
men jag brydde mig inte.
men mitt största problem är att jag aldrig får någonting gjort när jag bestämt mig för det. jag gör allt lite halvt och sedan får det vara så. mitt rum ser ut som en katastrof eftersom jag bara städar halva rummet, uppgifter till skolan får jag stressa med i slutet även om jag böjar i god tid, men bara gör det lite halvt då. det är så jag är. jag kanske är lite halv, bara till hälften liksom? kan man göra något åt det? kan man bota detta otroliga handikapp?
till 2013 önskar jag mig en vältränad kropp med snygga tillbehör (bröst, ansikte, hår och naglar) och självdisciplin till att göra klart allt jag påbörjat. inget projekt får ligga mer än en viss bestämd tid innan det måste slutföras. på något sätt tror jag att detta kommer vara nyckeln till ett enklare liv. i alla fall för just mig.
