om du smsade mig och skrev något fint. ungefär kom och lägg dig hos mig så att jag så snart som möjligt kan få ta på dig! eller varför befinner du dig inte hos mig? då hade jag nog dött av pirr. smsa mig då. snälla..

att sakna en viss person och att man vill att just han ska ta på en. det är nog meningen med livet.

- jag har velat göra så här hela kvällen. det var därför jag frågade om du ville med ut och ta en cigg med mig. alla andra kollade och jag ville så gärna få vara ensam med dig.

så sa han de få sekunder då han inte kysste sönder mig med ömma, perfekta kyssar där vi stod lutade mot en smutsig vägg klockan halv ett en fredagsnatt.

att fundera på om känslorna är ömsesidiga.

kanske om vi hade träffats ett halvår tidigare. då hade jag nog blivit kär i dig. men så skulle ju jag flytta hem en och en halv månad senare och allt kändes som 'vi gör det idag och så slipper vi känna några plikter'. i och för sig skönt det också. du svansade runt mig hela kvällen på hemmafesten. lite som en hund man vill ska tycka om en som man därför går och klappar på hela tiden. låter hemskt obehagligt men faktum är att jag njöt varje gång du klappade på mig. kanske för att det var på just mig du klappade. en liten flicka i ett främmande land med främmande språk, svältfödd på beröring. vanligtvis sitter man ju mest och tittar och är avundsjuk på de andra flickorna som får beröring. mestadels får de jobbigaste flickorna beröringen av de bästa pojkarna. spelreglerna kanske? så fick jag äntligen känna på dig. men så stannade det där. det blev bara den kvällen, den natten och morgonen efter. jag åkte hem till sverige, du blev kvar i tyskland och kanske saknar jag dig. jag vet inte riktigt. jag vet aldrig vad jag känner, allt är så svårt.

hela dagen kan vi prata om hela det som bekymrar hela oss. det betyder massor i det stora halva. dom är bäst.

så har man en bästa vän, en person som betyder mer än de allra flesta. men så har man inte bott i samma land på 9 månader men ändå skrivit brev och skypat nästan jämt. hon är den sötaste som finns. både på in- och utsidan. så önskar man bara att hon ville inse det. jag önskar det så jävla mycket bara!

imorgon ska jag gråta, skratta, vinka, kramas, pussas, sörja och glädjas. jag kommer ha en känslostorm utan dess like. alla känslor man kan ha kommer bombardera min kropp och kommer med all sannolikhet inte försvinna förrän om många många dagar. jag ska lämna en familj jag älskar och träffa en familj jag älskar. det är svårt men det är många mil emellan oss och man måste helt enkelt välja. även om jag inte väljer bort.
1 dag kvar.

det liv jag levt i nästan nio månader får inte väga mer än 40 kilo. råkar det väga mer så får jag skicka saker i efterhand. märkligt ändå att jag kan sätta en vikt på mitt tysklandsliv. 260 dagar som varit så omtumlande, jobbiga, underbara och spännande. alla materiella ting jag samlat på mig under tiden måste få plats i två resväskor. max 40 kilo.

2 dagar kvar.

till en två-åring 

grät idag när jag nattade dig när du skulle sova middag. du är så liten. men jag hoppas ändå att du förstår att jag älskar dig. du är inte ens mitt barn, men ändå känns du så nära mig. vi har våra egna saker, till och med en nitton-åring och en två-åring kan ha sina interna skämt, är inte det fantastiskt? ibland är du helt otroligt jobbig. som idag när du fick ett utbrott för att jag tyckte du skulle ha på dig regnbyxor när vi gick ut. sen tittade du på mig med dina valpögon och frågade om du fick ha dom fina röda skorna istället för gummistövlar. till slut enades vi om dina slitna snörskor. man kan inte leka i sandlådan med fina röda secondhand-skor, förstår du det? du gick med mig snällt till lekplatsen där du höll mig i handen hela vägen och nästan hela tiden gjorde du vad jag sa åt dig. men idag när jag satt bredvid dig och du skulle somna så grät jag. precis just för att du är så speciell och envis. du är så liten men ändå en helt egen person. vi sjöng heidi tillsammans, den tyska barnsången som du älskar. du kämpade för att inte somna, bytte mellan dom två napparna som du hade i handen och klättrade med fötterna på spjälorna i spjälsängen. jag grät för att du var så fin när du låg där. strök dig över ryggen men tydligen så kittlades det och du skrattade till samtidigt som du sa "nee, johanna". då grät jag ännu mer och sen somnade du. nästan hela tiden kramar du mig och suckar nöjt johanna. jag tror att det är ditt sätt att säga att du tycker om mig, har jag rätt? för jag tycker så hemskt mycket om dig också. jag vet att du bara är två år och du snart får en ny au pair. men glöm mig aldrig, lillen.

och nu hör jag att du vaknat för du ropar på mig.

- någonting du vill äta en sista gång innan du åker?

- vill du göra någonting speciellt innan du åker?

- vad kommer du sakna som mest?

jag vet inte. inte en jävla aning. kan inte förstå att detta är min absolut sista måndag i tyskland. dör av tanken. men jag kommer komma tillbaka. kommer tillbaka till öl, bretzel och tyska cigaretter.

6 dagar kvar.

det drar och sliter i magen och när tanken slår mig extra hårt så får jag under några sekunder svårt att andas. får inte tänka på det för då tränger tårarna på och vågen av tårar stiger i ögonen. men är man riktigt duktig och varit med om det innan och därmed lärt sig hur man ska göra så kan man få vågen att sjunka igen innan den rinner över och visar sig för andra än bara för dina egna känslor. det är känslan av saknad. fast denna saknaden är ändå bra för jag vet att de jag saknar saknar mig tillbaka. på något sätt blir det ändå lite värre då, ännu mera saknad. pressar undan det lite mer ändå. nu är det faktiskt bara nio dagar kvar.

ibland hör man klyschiga saker som att "man avslutar ett kapitel i livet", och ja, just nu känns det faktiskt så. jag kommer om två veckor befinna mig i sverige igen och kommer aldrig mer återvända till det livet jag lever nu. ingen möjlighet till det. det går inte. så ja, nu är det klyschigt. jag avslutar ett 9 månaders långt aupair-kapitel och kommer aldrig mer uppleva något liknande igen.

det finaste idag

pojken som är så söt och annorlunda och som jobbar på ett dagis. eller kanske praktiserar han bara. han är i alla fall yngre än mig tror jag. han som aldrig riktigt tittar mig i ögonen när jag kommer dit. han som alltid ser lite extra osäker ut när jag är där. han vet vad jag heter. han sa åt mitt aupair-barn att "du borde gå till johanna för hon väntar". hoppsan tänkte jag. sen min tid här i tyskland har jag nästan helt förlorat min förmåga att tänka tyst. frågar honom därför väldigt förvånat om han har lagt på minnet att jag heter johanna. ja det har han svarar han och kan inte riktigt kolla mig i ögonen. det var det finaste idag. för det fick mig att le hela vägen hem.

springer och tänker. springer långt och tänker så mycket att jag glömmer att jag springer. glömmer att jag har håll. glömmer att det är jobbigt. men jag längtar hem.

"jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än"

håkan hellström

jag vet. jag är inte den sötaste du sett. jag är inte bra på att gå i högklackat. jag kan inte matcha kläder. mitt hår är tjockt, men väldigt platt. jag är svag för bullar. min motivation är dålig. jag är inte speciellt smal. jag har inga stora bröst. jag är väldigt lång. mina fötter är stora. men inget av det spelar någon roll, för jag kan dansa.

jag är livrädd för att glömma. att en dag inse att jag inte minns vilken glassort som var godast när jag var barn, eller vem som kysste mig den där natten i juli. sådana saker är jag livrädd ska försvinna ur mitt minne. jag går aldrig hemifrån utan minst en anteckningsbok. jag måste skriva på papper med blyerts. då får man även ned känslan på pappret. det känns i alla fall som man ser känslan då. men det är väl kanske bara jag.

under bar himmel eller underbar himmel? äsch. båda känns helt otroligt bra.

wer gesagt hat, dass ich nicht jeden junge küssen darf, ist gemein! klar darf ich jeden junge küssen. jeder junge der mir gefällt.