vågar inte riktigt tro att lägenhetsletandet kanske har gett resultat...

sitter i en liten tunnel. en sån där tunnel som går under lägenheterna och som alla går igenom för att komma in på gården. där sitter jag. utanför tunneln regnar det. lite så känns det i mig nu också. det regnar i mig, men jag gråter inte. bara innuti. min pappas bästa vän ligger nedsövd. läget är kritiskt. ett litet misstag av en läkare är något gigantiskt för min pappas vän. han kanske inte överlever. pappas allra bästa vän. han som alltid funnits som en stor del av vår familj. nu kanske han aldrig blir sig lik igen om han ens vaknar. 

sommaren kommer snart. min lillebror tar studenten om en vecka. sedan är min sista tenta för detta första år på högskolan gjort. om en månad kommer min aupairfamilj på besök. allt skulle bli så underbart och roligt. detta med min pappas vän får inte hända. inte pappas allra bästa vän. pappa får nog reda på det just i denna stund. först fick han inget veta för att han skulle köra bil från danmark. det kan ju vara så enskt farligt att få veta något när man kör. nu anlände han hem och jag sitter i en tunnel i ett lägenhetsområde långt bort. jag borde vara hemma och krama pappa, jag vet. men jag kan inte. jag måste få gråta först. men inte ens en enda tår kommer. det bara regnar. 

det finaste idag

han är 57 år, lång och väldigt skämtsam. jag är 20 år, sjuksköterskepraktikant och har följt med den ordinarie sjuksköterskan när hon nu ska dra katetern på denna man.

han drar ner byxorna och lägger sig på britsen. sjuksköterskan säger åt honom att slappna av och andas långa, djupa andetag. 

plötsligt ser han så ängslig ut och tittar på mig. "håll mig i handen" säger han. och det gör jag. hårt håller jag hans hand, och tillsammans klarar vi det.

“when you’re happy you enjoy the music, but when you’re sad, you understand the lyrics.”
Frank Ocean

att jag faktiskt såg honom i ögonen, kände hans doft och rycktes tillbaka i tiden.
att jag hörde hans röst och att han kramade mig.
att det blev slutet på min lördagskväll för några veckor sedan.
att jag blir så stolt varje gång jag tänker på det.
att jag där och då, natten till den 24 mars, inte kunde sluta le.
att jag hade kommit över honom.

liebe deutschland,
wenn ich dann später eine krankenpflegerin bin, werde ich wieder in münchen wohnen. ich habe so viele pläne für mich und dich. wir sind so ein schönes paar. bald sind wir fast ein jahr von einander getrennt gewesen. es kann überhaupt nicht gesund sein, so in 2,5 jahre muss ich das ändern. deutschland, bald musst du nicht mehr warten, bald sind wir wieder zusammen!
bussi, deine johanna.

på bussen en fredag kl 00:36
han såg mig, jag såg honom
han stelnade till, jag stelnade till
vi låtsades inte om varandra.
jag dog inombords när jag hörde hans röst
hoppas han kände något han också.
jag gick av bussen före honom och vände mig inte om en enda gång

"jeder tag
könnte dein letzter sein
und wenn du irgendjemand' magst
sag es am besten gleich"
cro

det som håller mig glad nu för tiden är mina tumvantar.

"du får vara hur du vill, jag kommer vara mig själv
har redan glömt dig om du säger nej.
finns igen anledning att ändra mig för dig,
du borde sett att jag var full av liv."
thomas stenström

jag grät sådär ljudligt förut, så som man bara gråter när man är barn. veckor av ångest bara kastade sig ur mig på ett omtumlande sätt. jag gjorde en lista i huvudet på alla saker som är fel med mig, på alla saker jag hatar med mig själv. en ångestfylld lista som kanske bara gjorde allt värre. den handlade om alla kilon jag gått upp de senaste månaderna och att inga kläder klär mig längre. hur jag trots denna insikt inte kan sluta äta godis varje dag. (kan alla bara sluta erbjuda mig en bulle till kaffet???) på listan stod det också att jag absolut inte kommer klara av anatomi- och fysiologitentan på onsdag. (trodde det var på torsdag innan jag dubbelkollade min kalender. katastrof att jag nu har en dag mindre att plugga på.) till historien hör också att jag precis innan jag började gråta hade gjort någon jag tycker om ledsen. jag lyssnade på arg musik på vägen hem och hulkade högt i min ensamhet. mötte människor som jag förmodligen kände. men jag brydde mig inte.

men mitt största problem är att jag aldrig får någonting gjort när jag bestämt mig för det. jag gör allt lite halvt och sedan får det vara så. mitt rum ser ut som en katastrof eftersom jag bara städar halva rummet, uppgifter till skolan får jag stressa med i slutet även om jag böjar i god tid, men bara gör det lite halvt då. det är så jag är. jag kanske är lite halv, bara till hälften liksom? kan man göra något åt det? kan man bota detta otroliga handikapp?

till 2013 önskar jag mig en vältränad kropp med snygga tillbehör (bröst, ansikte, hår och naglar) och självdisciplin till att göra klart allt jag påbörjat. inget projekt får ligga mer än en viss bestämd tid innan det måste slutföras. på något sätt tror jag att detta kommer vara nyckeln till ett enklare liv. i alla fall för just mig.

jag fick reda på något igår. något som slet en liten del av mitt hjärta i tu. men jag är inte ledsen för hennes skull. det är det värsta och mest felmenande uttryck jag vet. jag är ledsen med henne. jag kan känna hennes sorg i mig. på riktigt.

"Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen."

Eeva Kilpi

det finaste idag
väntat på att han ska smsa mig sedan igår. så gör han inte det. jag blir från ingenstans oerhört modig, tar upp mobilen och ringer upp. inget svar. smsar igen: ring mig, f! så dröjer det 40 minuter och han ringer, frågar om jag vill träffas imorgon och äta middag. såklart jag vill. alla tjejer vill bli utbjudna av en kille. förstår han redan att jag är kär i honom?

någonstans inom mig känns det som om nåt är fel. det ska väl inte kännas så här? ont i magen, men inte på grund av fjärilar. nej detta är nåt annat. det ska väl kännas mer himlastormande istället för problematiskt?

du har ingen aning, om hur du får mig att må,
du verkar inte se mig där jag står.
och jag har ingen aning, hur länge jag kan gå,
och hoppas att du nån gång ska förstå.

det finns en kille som jag gillar lite extra mycket. jag vet dock inte om han gillar mig. sen finns det en annan kille, en som gillar mig lite för mycket, men jag gillar inte honom. inte på det sättet. för jag försöker tänka på vad jag gillade bäst, vilka kyssar som gjorde att det pirrade i magen. såklart vann killen jag gillar. med honom pirrar allt. måste berätta detta för den andra killen som gillar mig. mina tankar är lika vingliga och krångliga som denna text.

så låg vi där i hans säng. benen var tätt hopslingrade i en knut som aldrig någonsin skulle gå att få upp. han smekte mig över benet men utan att se på mig. han blundade, men han visste att jag tittade på honom. trots att det var kolsvart i rummet såg jag att han log.

hur ska jag någonsin kunna bli kär i någon som inte kan kyssas?

denna fredagsnatt kl 23:40 ringer han som får mitt hjärta att dunka lite hårdare. han säger att han kommer hem till mig om en timma. jag svarar att ytterbelysningen är på, mitt efternamn står på dörren och att det bara är att ringa på. han repeterar mitt svar och vi lägger på. ska ha en full kille i min säng inatt. men det känns bra ändå. jag gillar ju honom!